En dag med Takida!

Jobb idag, gick helt okej. Var egentligen alldeles för trött för att resa mig upp ur sängen men var ju så illa tvungen. Har gått på halvfart hela dagen på jobbet känns det som.

Efter jobbet så var det hem till Jenny och så gick vi ut med hundarna, hon skulle gå och hämta ett paket på macken. Så vi gick en promenad på ca en halvtimme kanske, sen på väg hem så stannade jag med Takida i hundgården så hon fick leka av sig lite. Hon är så himla underbar!
Ikväll har jag badat och sen ätit lite. Sen fick jag ett ryck och ville ut. Så vid 19 så tog jag Takida med mig ut. Vi gick först till hundgården igen men det va knappt någon där så vi var bara där i en halvtimme ungefär. Sen istället för att gå hem så tog vi oss en ordentlig promenad. Var ute ungefär en timme och gick. Det var så himla skönt. Massor med snö ute och inte särskilt kallt. Lekte massor i snön som två små barn, hehe.
Och när vi kom in igen så kände jag att jag kunde varit ute minst en timme till. Det var så skönt att bara gå och gå.
Ska nog börja med långa promenader på kvällarna. Ta med mig någon av hundarna, det blir mest bara jobbigt att ha med sig båda. Annars får jag helt enkelt gå två långa promenader så båda får var sin :)
Nu ska jag iallafall få bort lite fläsk, trivs verkligen inte med mig själv någonstans just nu. Usch.

Nej nu blir det nog till att sova snart. Är ledig imorgon och då ska jag sova sova sova! Ska sätta telefonen på ljudlös med så dem inte kan ringa från jobbet och väcka mig vid sju.

På torsdag är det arbetsintervju också förresten. Håll tummarna eller nåt :)

Puss och godnatt på er!

Vad gör man egentligen när alla tårar har tagit slut?
Man känner hur de bränner bakom ögonlocken men det är också det enda som händer. Och den känslan som består utan att man får ut en enda droppe. Det gör ont.

Och varför är allting så mycket värre på kvällen?
Sätter hjärnan igång fler tankar då eller vad handlar det om egentligen?
På kvällen kommer ångesten, paniken som kryper innanför huden.
Jag hamnar i något slags känslomässigt stillestånd, det känns som att jag svävar mellan fantasi och verklighet. Eller egentligen känner jag ingenting, men hur förklarar man det? Skulle jag försöka förklara den känslan för någon så tror jag bara att folk skulle tycka att jag va dum i huvudet....

Jag tänker tillbaka på tiden som har varit. Mina jobbigaste stunder i livet. Den tiden då jag skadade mig själv, var det egentligen så jävla illa att jag var tvungen att ta till den metoden? Nej jag tror inte att det hade behövt bli så, men dock så tror jag ibland att jag kan falla tillbaka så långt. Ni kanske tror att man kan kontrollera siutationen eftersom man redan har varit där och vet vad det handlar om. Men jag tror inte att jag har kontroll över den siutationen om den skulle komma igen. Jag vet ju ingenting längre.

Det enda jag vet är att detta säkert bara är en massa struntprat som ingen bryr síg om. Det brukar ju vara så, det har alltid varit så, så varför skulle saker och ting vara annorlund nu?

Nej slut på struntpratet kanske. Kanske borde sova istället, ska ju upp tidigt till jobbet imorgon.
Men jag vill inte sova, ensamheten är som starkast då. Alla svek spelas upp framför mina ögon och jag sjunker genom jorden, mitt hjärta krossas åter igen och jag tappar luften. Åt helvete med detta liv.

Och du, älskade du. Jag älskar dig så himla mycket, jag tror inte du förstår att jag gör det.
Men jag är rädd för att satsa så hårt, jag vill inte bli sårad som så många gånger förr. Jag vet att det var jag som sårade dig i detta fall, men det hindrar mig inte från att vara rädd.
Aja strunt samma nu. Det jag tänkte säga var är att jag önskar att jag var där hos dig nu på sjukhuset, att jag fick hålla din hand så du slapp känna dig ensam.
Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer <3

Spelar åldersskillnaden så stor roll?

Nyligen hemkommen från Norrköping. Har varit och firat syster Petra :)

Alltid när jag träffar alla mina syskon från pappas sida (gäller även de på mammas sida men vi brukar inte träffas så ofta allihop...) så får jag en känsla av ensamhet. Jag vet inte varför eller hur den har kommit dit och jag vet heller inte om jag riktigt kan förklara känslan. Men jag är så pass mycket yngre än alla dem och det känns som att jag aldrig riktigt har varit eller kommer att bli "en i gänget".

Och det är en massa tankar som väcks till liv. Familjebildande är en annan sak.
Nästan alla mina syskon har barn nu, barn som är jämngamla med varandra. De träffas och barnen leker ihop, men jag har inga barn och det känns som att det brister där. Allting brister för att jag är så pass mycket yngre.
Och självklart så slår en tanke mig som jag egentligen kanske inte borde tänka.
Vad tycker dem om mig egentligen? Vad tycker dem om att jag är homosexuell? Har det någonting med saken att göra? Som sagt. Alldeles för mycket tankar och funderingar om hur mitt liv kommer bli.
Om jag en dag får barn. Då är mina syskons barn för stora för att kunna leka på samma sätt med mitt barn. Allting brister.....

Hur jag än vrider och vänder på saker och ting så brister det.


Och en annan sak som jag saknar. Den där nära kontakten med mina syskon. Det har nog också mycket med åldern att göra. De har bildat familjer, har sin liv. Själv är jag för ung för att bilda familj, och jag kanske har ett helt annat behov av att träffa dem mot vad dem har att träffa mig.
Jag vet inte var jag står i någonting just nu. Allting är bara vilset och bortkommet. Jag är bortkommen...

Och på tal om syskon. För ett år sedan skrev jag en dikt efter att vi hade varit och firat Petras 30-årsdag. Tänkte att jag skulle göra den officiell nu....


"hon hörde sången utanför

"ja må hon leva, ja må hon leva"

hon ville så gärna vara där ute och hylla sin syster

men hennes tårar rann fortfarande som floder nerför hennes kinder

hon ville inte visa sig för alla andra

hon ville liksom inte förstöra någonting

det var ju trots allt hennes systers 30 - årsdag

men hon kunde inte

hon reste sig upp

spolade toaletten

där inne kunde hon ju inte sitta hela dagen

hon funderade på om det fanns en annan utväg

så hon bara kunde försvinna bort ett tag

men det var ingen idéhon tvättade händerna

tvättade av ansiktet med kallt vatten

försökte få bort dem röda ringarna runt ögonenoch hennes näsa hade en viss förmåga att bli röd när hon gråtit

kallt vatten brukar funka

men inte den här gången

tårarna hade satt sina spårhon såg sig själv i spegeln

hon såg helt förstörd ut

sakta öppnade hon dörren och gick ut

hörde skrattet och stojet i rummet intill

hon tog mod till sig och gick in

tittade inte på någon

undvek ögonkontakt

hon lade sig i soffan i sin brors flickväns knä

och tårarna forsade åter igen

varför kunde de inte bara sluta?

hon ville ju inte att någon skulle se

men alla såg

men hon låg stilla där

grät och skakade

kände armar runt sig och kände sig trygg

tårarna torkade efter ett tag men hon kände sig fortfarande illa till mods

hon skulle kunna ligga där i hennes famn i evigheteroch bara känna känslan av trygghet

hon andades in en söt doft av parfym

och kände lugnet lägga sig i kroppen

hon skakade fortfarandemen hon kände sig trygg

dags för hemfärd

hennes mammas blick hade kunnat döda henne

men hon tittade bort

orkade inte se henne i ögonen

orkade inte titta på henne

hon skulle klara detta självoch hon visste vilket stöd hon nu hade

det kom från hennes syster

som hon aldrig trott skulle finnas där på det viset"




nej nu ska jag åka in till stan, till syster Jenny
Och bloggläsare! Det är inte farligt att kommentera ;)

En slags återförening?

Jag vaknade med kristaller av tårar i ögonen i morse.
På senaste tiden har jag drömt rätt konstigt saker men nattens dröm tog nog priset.
Det var den hemskaste mardrömmen men samtidigt någon känsla av lugn.
Det låter konstigt jag vet men jag ska förklara.

Till och börja med så var Whilma vid liv. Vi var i ridhuset och red lektion och när vi var klara så bad jag en tjej som var utanför att hålla i Whilma medan jag gick in i ridhuset igen och pratade med folk. Och sen när jag kom ut igen så var Whilma borta!! Jag frågade runt och folk sa att den där tjejen hade tagit in henne i stallet. Jag sprang in där och letade och såg henne där inne till slut. De hade satt upp en namnskylt med ett helt annat namn och på henne hade de satt en lapp som det stod "SLAKTAS" på. Jag gick in och tog loss henne och ledde ut henne med min halsduk runt halsen, jag hade inget annat att ta henne i för de hade tagit av henne alla grejer och lagt undan dem. Så jag gick ut och satte mig upp på henne barbacka, utan grimma eller någonting och red hem. Jag räddade henne från att dö.

Att drömma en sådan sak, det gör så ont i hjärtat. Det är sådana drömmar som man helst av allt vill glömma. Jag red hem henne utan någonting på henne och det var hon och jag. Det var precis så jag brukade göra på somrarna när jag hämtade henne i hagen. Kunna sitta på henne och ha kontroll utan att på något sätt hålla i henne. Det är en känsla av att höra ihop, att kunna lita på varandra.
I drömmen räddade jag henne. Det gör så ont i mig när jag vet att jag inte kunde rädda henne i verkligheten. Jag vill kunna dra tillbaka tiden och kunna göra något åt hennes skador. Kunna vara med henne ytterligare några år. Men det går inte. Det låter som en dröm och det var precis vad det var....

Alla hjärtans dag?

Ja vad är det för påhitt egentligen?
Det bara massa strunt för att affärerna ska tjäna pengar,
på saker som dessutom bara är massa trams.
Varför kan man inte uppskatta varandra lika mycket varje dag?
Måste man ha en speciell dag för att visa sin uppskattning till sin vänner, sin familj och sin älskade?
Och dessutom. Alla de där ute som faktiskt inte har någon att hålla kär. Den här dagen måste vara den värsta dagen på året för dem. Och ja jag kan erkänna att jag är en av dem som känner sig extra ensam denna dag.

Och på tal om kärlek. Jag satt och pratade med Carro på msn och pratade om just kärlek. Begreppet "evig kärlek" har verkligen tappat sin innebörd. Nutidens kärlek är inte alls som den var förr i tiden. Ta min egna farmor och farfar som exempel. De träffades när de va 18 och var gifta i över 60 år. Och de kunde efter de 60 åren tillsammans se lika nykära ut. Det var underbart att se. Men något sådant finns väl knappast i dagens värld?
Ungdomar träffas, bygger upp förhoppningar på att det ska bli något bra som ska hålla för alltid. Många förlovar sig ofta alldeles för tidigt, säger att de älskar den personen mest i hela världen. Sen efter några veckor kanske det är slut och då sitter de där med brustet hjärta, än en gång. Till slut så tappar man bort sig själv i det som kallas kärlek och vet till slut inte vad det innebär.
Jag själv har kommit till just det stadiet. Jag har tappat fattningen, tappat bort mig själv i känslornas värld. Och jag har också varit den som har tagit ut för mycket i förskott. Klart man har fallit pladask och varit kärast i världen. Men så har sveken kommit och man blir den mest sårade någonsin, tror man. Men man överlever, världen går inte under. Men just då, i den stunden då hjärtat krossas så vill man bara försvinna från denna värld för alltid. Man tror att man aldrig mer ska hitta någon. Men så går det ett tag, man hittar någon annan och gör samma misstag igen. Och ännu en gång så står man där sårad och föstörd.

Nej jag tycker att dagens så kallade kärlek är åt helvete rent ut sagt.
Men vad är det som har gjort att vi har hamnat där vi är? Vad är det som är skillnad från förr i tiden?
Jag har många teorier om det egentligen men det skulle bli för mycket att skriva om här. Så jag lämnar helt enkelt frågan öppen till er, dela gärna med er med era egna teorier.
Men jag säger då det, det var nog ändå bättre förr.


Det var allt från mig för den här gången. Ha en bra alla hjärtans dag alla där ute !

Ett halvår av rent helvete!

Efter att halva dagen hade gått så kom jag på det som jag har försökt undvika.
Det har gått 6 månader nu sen hon försvann bort ifrån mig.
Ett halvår av ren saknad, ensamhet och hopplöshet.
Jag saknar varje dag, det är ett stort sår som aldrig läker.
Du låg mig varmast om hjärtat och kommer alltid göra,
ingen kan ta platsen från den finaste i världen.

Ingen.

Ibland önskar jag bara att det hade varit jag istället för du,
eller att jag åtminstone kunde fått följa med dig.
Men jag vet att det alltid kommer vara du och jag ändå,
jag vet att du vakar över mig.
Aldrig ska jag sluta älska dig <3