Vad gör man egentligen när alla tårar har tagit slut?
Man känner hur de bränner bakom ögonlocken men det är också det enda som händer. Och den känslan som består utan att man får ut en enda droppe. Det gör ont.
Och varför är allting så mycket värre på kvällen?
Sätter hjärnan igång fler tankar då eller vad handlar det om egentligen?
På kvällen kommer ångesten, paniken som kryper innanför huden.
Jag hamnar i något slags känslomässigt stillestånd, det känns som att jag svävar mellan fantasi och verklighet. Eller egentligen känner jag ingenting, men hur förklarar man det? Skulle jag försöka förklara den känslan för någon så tror jag bara att folk skulle tycka att jag va dum i huvudet....
Jag tänker tillbaka på tiden som har varit. Mina jobbigaste stunder i livet. Den tiden då jag skadade mig själv, var det egentligen så jävla illa att jag var tvungen att ta till den metoden? Nej jag tror inte att det hade behövt bli så, men dock så tror jag ibland att jag kan falla tillbaka så långt. Ni kanske tror att man kan kontrollera siutationen eftersom man redan har varit där och vet vad det handlar om. Men jag tror inte att jag har kontroll över den siutationen om den skulle komma igen. Jag vet ju ingenting längre.
Det enda jag vet är att detta säkert bara är en massa struntprat som ingen bryr síg om. Det brukar ju vara så, det har alltid varit så, så varför skulle saker och ting vara annorlund nu?
Nej slut på struntpratet kanske. Kanske borde sova istället, ska ju upp tidigt till jobbet imorgon.
Men jag vill inte sova, ensamheten är som starkast då. Alla svek spelas upp framför mina ögon och jag sjunker genom jorden, mitt hjärta krossas åter igen och jag tappar luften. Åt helvete med detta liv.
Man känner hur de bränner bakom ögonlocken men det är också det enda som händer. Och den känslan som består utan att man får ut en enda droppe. Det gör ont.
Och varför är allting så mycket värre på kvällen?
Sätter hjärnan igång fler tankar då eller vad handlar det om egentligen?
På kvällen kommer ångesten, paniken som kryper innanför huden.
Jag hamnar i något slags känslomässigt stillestånd, det känns som att jag svävar mellan fantasi och verklighet. Eller egentligen känner jag ingenting, men hur förklarar man det? Skulle jag försöka förklara den känslan för någon så tror jag bara att folk skulle tycka att jag va dum i huvudet....
Jag tänker tillbaka på tiden som har varit. Mina jobbigaste stunder i livet. Den tiden då jag skadade mig själv, var det egentligen så jävla illa att jag var tvungen att ta till den metoden? Nej jag tror inte att det hade behövt bli så, men dock så tror jag ibland att jag kan falla tillbaka så långt. Ni kanske tror att man kan kontrollera siutationen eftersom man redan har varit där och vet vad det handlar om. Men jag tror inte att jag har kontroll över den siutationen om den skulle komma igen. Jag vet ju ingenting längre.
Det enda jag vet är att detta säkert bara är en massa struntprat som ingen bryr síg om. Det brukar ju vara så, det har alltid varit så, så varför skulle saker och ting vara annorlund nu?
Nej slut på struntpratet kanske. Kanske borde sova istället, ska ju upp tidigt till jobbet imorgon.
Men jag vill inte sova, ensamheten är som starkast då. Alla svek spelas upp framför mina ögon och jag sjunker genom jorden, mitt hjärta krossas åter igen och jag tappar luften. Åt helvete med detta liv.
Och du, älskade du. Jag älskar dig så himla mycket, jag tror inte du förstår att jag gör det.
Men jag är rädd för att satsa så hårt, jag vill inte bli sårad som så många gånger förr. Jag vet att det var jag som sårade dig i detta fall, men det hindrar mig inte från att vara rädd.
Aja strunt samma nu. Det jag tänkte säga var är att jag önskar att jag var där hos dig nu på sjukhuset, att jag fick hålla din hand så du slapp känna dig ensam.
Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer <3
Men jag är rädd för att satsa så hårt, jag vill inte bli sårad som så många gånger förr. Jag vet att det var jag som sårade dig i detta fall, men det hindrar mig inte från att vara rädd.
Aja strunt samma nu. Det jag tänkte säga var är att jag önskar att jag var där hos dig nu på sjukhuset, att jag fick hålla din hand så du slapp känna dig ensam.
Jag kommer alltid älska dig, vad som än händer <3
1 kommentar:
Du är underbar åsa. Och jag kommer alltid älska dig också. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, det vet du.
Skicka en kommentar